OK folks, I tell you my story...Jag är säkert åldermannen i här i gänget, och jag tror jag lägger ner det där med anonymiteten, jag bryr mig inte, och det spelar väl  ingen roll, ingen annan bryr sig väl heller... Under 70-talet var jag gift och vi hade två barn, har fortfarande, men vi är inte gifta längre, men riktigt bra kompisar.  
 
Vi hade ett öppet förhållande jag och min kvinna, jag hade en relation med hennes kompis, relation med ytterligare en kvinna, ibland två och så kom det till någon då och då som jag träffade ute.  
Hon hade också älskare, vi bodde i ett hus och ibland satt jag och hennes älskare hemma hos oss med kidsen, medan hon drog ut på stan och festade med sina kompisar, och kom hem nästa dag. Så pågick det fyra, fem år ibland bodde vi ihop och ibland hade hon en egen lägenhet. Barnen gick först på något sätt, men vi var unga föräldrar och vi ville leva också. Det var en skön livsstil. Och praktisk.
 
80-talet kom och det blev inte lika kul med det fria livet, kul kanske, men spänningen blev lite för stor, kan man säga. Jag gifte om mig och fick en till son, levde normalt mono under många år och det var väl bra, men det är som något fattas för mig i tvåsamhets-relationer. Vad är det som fattas då?
 
Förutom det fysiska, lukten, smaken, beröringen av hud, kroppsvätskor, intimiteten, värmen, närheten ja vad du vill, så precis som då så tycker jag nu att livet är för kort att sätta upp gränser för kärleken.  
 
Vi alla har ju våra egna gränser som man måste respektera, jag är tex hetro men älskar kvinnor, nästan alla kvinnor på något sätt, och jag har verkligen älskat alla mina fruar och all som jag haft längre relationer till, om man med längre relation menar bo ihop eller vara tillsammans ett halvt år eller så.
 
Jag är konstnär, min förra fru var musiker, efter en vernissage i en annan stad blev jag  dödligt kär i en kvinna och kom hem och berättade det. Det blev tyst ett tag, kanske två dagar, sedan kom hon och sa, " ok, du kan ha andra kvinnor, jag förstår dig, du har stor lust, bara vi målar och spelar musik ihop och du knullar med mig så mycket jag vill så är det ok".  
 
Ok, sa jag och så fick det bli. Att vi sedan ändå gick skilda vägar verkar kanske konstigt. Speciellt som vi hade så mycket av det konstnärliga också tillsammans. Men attraktionen försvann efter några år sedan ändå.  
 
När jag säger att jag älskar kvinnor, så handlar det så mycket om det mentala, kvinnans psyke är verkligen outgrundligt och nyfiken som man är så försöker man alltid förstå, men det går aldrig. Och ja, man vill ju bli lite klokare så man försöker och försöker. Ända tills man upptäcker att det är lite samma för kvinnorna, dom fattar inte riktigt hur män tänker heller.
 
 Så kommer man fram till att det kanske är det som är poängen, vi behöver inte förstå varann på varje punkt. Det är ändå likheterna som förenar oss människor, att vi just är människor och har den livslånga törsten efter kärlek, kamratskap, vetande, utveckling, ja alla dessa enkla behov. Och det finns så oerhört mycket att lära och att upptäcka.
 
Det här blev en halv novell, men den här tankebanan gick inte att få kortare just nu. Men nu vet alla varför jag har hamnat här, jag blev verkligen glad när jag upptäckte för ett tag sedan att detta forum fanns. Och jag ser fram emot att lära känna alla nya människor här som verkar prata samma språk som jag. Kärlekens Språk.  
 
Här är en länk till min konstsida, ha det Majstro
 
http://www.myspace.com/kentwahlbeckartspace
 
 
 

Kärlekens språk är ett språk kropp till kropp, utan både medvetenhet och psykologi, ingen kan förklara hur  (jag har ett par goda gissningar hur) det går till, därför är det ingen egentligen som tror på det, synd.  
Vi polyfolk får se upp för då två kroppar öppnar upp ställs hela oss till förfogande för den andre personen, vilket är en enorm tillfredställande och meningsfull upplevelse, men vi blir också extremt lätt påverkade av den andre.
Så det finns inte så mycket att tänka logiskt om eller ens fördjupa psykologin kring, mer än att vara noga med vilka partners vi väljer. Viktigt att hitta rätt jamvikt mellan snällhet, respekt och spänning. Inte så tråkigt som det lätter, gäller bara att ha bra pejl på sin intuition.

Hej Michael!
Det var verkligen intressant att läsa om dig och hur du upplever attraktion och samhörighet. Jag skulle väldigt gärna vilja veta mer om dig och din relation till andra män.
 
Citat:

 
Jag skulle gärna vilja vad det är som händer eller vad det som gör att denna svårighet uppstår. Vilka krav är det du ställer på en man för att acceptera honom? Om du har lust och orkar så skriv gärna, privat eller allmänt.
 
Mvh/ Ulf